Vecka 39

Jag minns i början av graviditeten hur jag helst bara ville spola fram tiden. Fram till tiden efter förlossningen. Vi har väntat så länge på vår tur att få tillökning till vår familj. Ett tag kändes det som om alla omkring oss väntade och dessutom fick barn, medan vi bara kunde hoppas på att det skulle vara vi nästa gång. Det är inte det att jag missunnar någon annan den lyckan, men vi ville ju så hemskt gärna också. Att vänta kan vara bland det värsta jag vet. När jag verkligen vill något så vill jag att det ska ske nununu! Istället fick vi vänta oförtjänt länge på det där plusset kan jag tycka och efter det är det ju som bekant ytterligare ungefär 40 veckors längtan. Det är lång tid, särskilt som man lever med oron att något kan gå fel. De första 15 veckorna var det i alla fall fullt upp med bröllopsplaner och semester på det, men trots det upplevde jag den första halvan av graviditeten som segast. Jag tror det beror på att v. 40 var så extremt långt bort. Det kändes som en hel evighet och lite till innan vi ens skulle komma i närheten. De senaste veckorna har rullat på bättre tack och lov. Och faktiskt är det först nu jag börjar känna mig både psykist och fysiskt redo för förlossningen. Vi har läst på, kollat diverse förlossningsprogram och pratat med såväl vänner som specialister. Vi har köpt, ärvt och lånat allt möjligt som man kan tänkas behöva och säkert mer därtill. Babyhörnan är fixad och barnrummet på G. Nu får vår lilla prins gärna komma ut till oss, hellre förr än senare! ❤
 
Babylängtan | Babylängtan, Gravid, Nedräkning | |
Upp